Jag orkar inte mer,
jag bryter ihop...

Den senaste tiden har jag ÄTIT och INTE tränat...
Jag känner mig äcklig varje sekund,
mår dåligt, har ångest, gråter, mår illa, har huvudvärk
och dödsångest...

Jag har aldrig klarat av att ha en balans mellan träning och mat,
ALDRIG!
För jag har antingen betett mig som om jag varit sjuk
eller tänkt som om jag vore sjuk.

Och just nu vill jag vara sjuk!
jag vill gå ner, för jag behöver det!
jag behöver känna den styrkan som jag får av att se mina revben,
Känna mina bröstben, se glipan mellan låren och se mitt insjunkna ansikte!

Jag vill inte vara frisk om det ändå
innebär att jag känner allt, har ont psykiskt och fysiskt!

Igår överåt jag, och dagen före det, och dagen före det och jaa...
Ni kanske förstår...

Jag har idag gett mig själv ett förbud att gå in i köket,
Undantaget är då jag ska hjälpa min lillebror med något.
Jag måste ta kontroll och det gör jag lättast genom att inte utsätta mig
för frästelsen att ens vilja titta vad vi har.

Idag är det vatten som gäller,
BARA vatten!

Varför gör jag alltid så här emot mig själv?
Mitt inre värker och skriker,
I mitt huvud är det röster som ekar och
I mitt bröst är det något som river och sliter.

Varför tar jag inte kontrollen?
Varför försöker jag inte ens?

Inatt får jag sova själv,
jag har inga skyddande armar som håller om mig,
Lugnande hjärtslag från en annan människa eller
harmoniska andetag att förlita mig på.

Jag är själv i mörkret och i mitt huvud viskar en svag liten röst
att det kanske förblir så, han kanske inte orkar med mig mer,
Han kanske slutar älska mig mer och mer för varje dag på grund
av det jag gör emot honom.

När jag blev hans så var jag mycket vackrare och mycket smalare,
Tänk om han lämnar mig eftersom det han lärde sig att älska inte finns kvar?

Vikt: 57,5
lår: 48,5
midja: 68,5

Jag känner mig så äckligt stor!
Planen är att gå ner 10 kilo under sommaren,
Det är 1 kg i veckan...
Åh jag vill inte vara såhär!

Nu ska jag ut och springa i regnet...

Jag skrev "Baby, jag behöver dig"
till min K.
Han ringde upp mig
- Gumman, vad är det?

- *viskar* inget.

- Älskling, ljug inte för mig, prata med mig.

- Jag vet inte vad jag ska säga.

- Är det monstrena igen? är det dom jävlarna som äter upp dig inifrån och fyller dig med elaka tankar.

- *Viskar* Ja *Börjar gråta*

- Du har lyssnat på dem eller hur? *orolig*

- *viskar mycket lågt* Ja.

- Åh älskade gumman, du får inte, du får inte spy mer.
  du måste sluta, det här måste sluta. Kommer du ihåg förut när du spydde.
  när du alltid spydde? även om du bara drukit vatten?
  Du får inte bli så igen, jag tänker inte låta dig bli så!

- Jag behöver dig.

- Jag är redan här, jag står utanför dörren.


När hans armar är runt mig, när han viskar i mitt öra att allt är okej,
att allt kommer bli bra,
att han aldrig släpper mig och när han pussar mig lätt
över pannan så får han alla röster att tystna,
han får hela min värld att stå still och han får hela mig att andas igen.

Utan han finns det ingen mig.

mamma bakar rabarber paj och jag får ångest
att bara ljudet.
Snälla, jag som nästan varit duktig idag?
låt mig slippa en natt med värk i hjärtat.

Min pappa säger att jag äter så mycket hela tiden,
han kommenterar allt jag stoppar i munnen,
om det så är vatten eller chips.
tuggumi eller godis.
ALLT...

Och jag känner mig värdelös så nu ska jag gå och spy.
Trots att halsen redan gör ont och är sönder sliten...

Jag åt idag.
Känner mig så äcklig.

Har iallafall gått en pw på 1 timmer och 40 min.
Men är fortfarande äcklig.
Imorgon ska jag upp och gå innan skolan,
Simma på idrotten (om inte ångesten tar över för då blir det gym)
och gå efter skolan.
Jag måste gå ned i vikt nu!


Dessutom mötte jag hon som sa upp kontakten med mig då jag gick,
Jag fick en klump i magen och hjärtat höll på att sluta slö.
Hon sa hej, jag svaradet inte...
Fel av mig?

Igår när det var dax för middag blev jag arg,
eller egentligen fick jag sån sjuk ångest att jag dolde
det med ilska.
Jag skrek att jag inte ville ha någon mat,
att dom skulle låta mig vara ifred
och sedan stängde jag in mig på rummet.

Som vanligt lyssnade ingen,
Alla kom och frågade vad det var,
vad jag ville ha att äta och varför jag var så arg.

Efter en timme kom mamma in med mat.
Jag sa att jag inte ville ha något
och det här är vad hon gav mig!




När ska hon förstå att jag inte förtjärnar mat,
Att jag måste svälta,
Att jag är äcklig och fet!

Inte blir det bättre av att vi ska simma på idrotten i morgon.
och jag måste verkligen vara med...
Jag vill dö.

För ett par sekunder hoppades jag
att jag skulle dö.
Sluta andas.
Försvinna.

Idag har jag kämpat.
En och en halv timme på gymmet.
Det blev - 300kcal gissar jag.

Jag äter faktiskt lunch idag,
vi har både godis, chips och dricka hemma så annars
kommer jag hetsa, det känner jag.

Det blir tonfisk.
Vet ni en sak?
om man äter 100g tonfisk i vatten så är det totalt 110kcal.
Och när kroppen omvandlar det till energi så får man egentligen
bara i sig 77 kcal eftersom det går åt 30% då man omvandlar protein.
Och tonfisk är bara protein.

Meningen var att 3 från min klass + jag skulle
hjälpa till att servera 400 gäster idag.

Men det var bara vi fyra.
Vi fick duka fram, duka av, städa, packa ihop alla bänkar/stolar,
lasta in 89 backar dricka, 52 gastunnor(16kg styck)
och diska.

FY FAN va vi har slitit idag,
som djur verkligen!

men det betyder massa kaloriförbränning iaf.

Jag är så äckligt värdelös!
SÅ KASS!!!

Och i morgon ska jag hjälpa till att servera
på ett stort evenemang med över 400 gäster.
Det innebär serverings kläder som innebär,
Tajt skjorta, tajt väst, genomskinliga strumpbyxor och KJOL!
Jag kommer se ut som en valross...

Dock är det hårt arbete så jag kommer förbränna.
400gäster på 10 serviser.
Det innebär 40 gäster var.

Åh, Snälla låt mig lyckas och låt mig bli smal.

Det känns som om jag ska dö.
Hjärtklappningar...

Jag har legat på golvet i badrummet och gråtit,
spryt och gråtit lite till.
Hjärtat är på väg ut mitt bröst.

Jag förstår inte.