Varför gör jag alltid så här emot mig själv?
Mitt inre värker och skriker,
I mitt huvud är det röster som ekar och
I mitt bröst är det något som river och sliter.

Varför tar jag inte kontrollen?
Varför försöker jag inte ens?

Inatt får jag sova själv,
jag har inga skyddande armar som håller om mig,
Lugnande hjärtslag från en annan människa eller
harmoniska andetag att förlita mig på.

Jag är själv i mörkret och i mitt huvud viskar en svag liten röst
att det kanske förblir så, han kanske inte orkar med mig mer,
Han kanske slutar älska mig mer och mer för varje dag på grund
av det jag gör emot honom.

När jag blev hans så var jag mycket vackrare och mycket smalare,
Tänk om han lämnar mig eftersom det han lärde sig att älska inte finns kvar?